Nånstans vid 14-årsåldern så kom min första tankar om just detta framtida yrkesval, jag ville jobba med "struliga" ungdomar. Jag kan betraktas som en fritidsgårdsunge eftersom den tid jag inte tillbringade på en idrottsarena av något slag, jagandes en boll, var jag gårdsbesökare.

Mitt yrkesval är nog ingen skräll med tanke på att i min familj(mamma, pappa och fyra bröder) finns, fyra lärarutbildningar, tre psykologutbildningar, en beteendevetare och en fritidsledare. Det går inte ihop förstår jag men vissa har både och.

Det jag vill ha sagt är att läraryrket är mer än ett yrke, det är en livstil precis som skräddarna i Liberia. Jag har svårt att se att de lärare som inte brinner för sitt yrke gör ett bra jobb, att du sen går igen tyngre perioder är en helt annan sak.

Ha det igen, VW.

Vad gör vi egentligen?

Jag har många tankar kring de åren jag ska tillbringa på min väg till att bli lärare. Någonstans har jag haft förhoppningen att efter dessa år på utbildningen komma ut stöpt som ett upplysningens "lärarljus". Efter de första veckorna börjar jag nu förstå att det inte riktigt funkar på det viset, detta diskuteras även i boken.

Det börjar gå upp för mig att jag som individ kommer ha en grund att stå på men att vad jag gör med den är upp till mig och mitt engagemang.

Ha det, VW.

Roligt.

Denna är ju fruktansvärt charmig!

Har fan ska detta gå?

Tja, nu ska det bli roligt hur detta kommer att se ut? Mina tankar kommer troligtvis roa någon i varje fall! eller?